Register, signaler och uppföljning i svenska kommuner – socialtjänst, befolkning och arbetsmarknad

Register, signaler och uppföljning i kommunal kontext – vad som avses

I kommunal uppföljning och planering finns flera register och datakällor som kan belysa hur människor etablerar sig i en kommun. I den här artikeln avser nyetablering att personer folkbokförs, byter medborgarskap eller deltar i kommunala arbetsmarknadsinsatser. Det gäller alltså befolkningsregister, socialtjänstregister och arbetsmarknadsstatistik – inte företagsetableringar.

Register ger underlag, signaler visar riktning och uppföljning prövar utfall; de tre delarna hänger samman. Socialstyrelsens arbete med socialdataregister och individbaserad systematisk uppföljning (ISU) visar hur nationella register och lokal uppföljning kan kopplas samman. SCB:s befolkningsstatistik är ett annat exempel på registerbaserade signaler som kommuner kan använda i planeringsunderlaget.

Socialdataregister: fler uppgifter och stegvisa krav

Riksdagen har beslutat om en ny lag om socialdataregister. Enligt Socialstyrelsen träder lagen i kraft den 1 augusti 2026, och Socialstyrelsen leder arbetet med att förbereda införandet och stödja kommunerna. I januari 2026 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att förbereda införandet av lagen och stödja kommunerna inför den utökade uppgiftsinsamlingen. Uppdraget bygger vidare på ett förberedande uppdrag som Socialstyrelsen arbetat med sedan 2023.

Den nya lagen gör det möjligt för Socialstyrelsen att samla in fler uppgifter i nationella register än tidigare. Uppgifterna hämtas från socialtjänstens och LSS-verksamheternas dokumentation. Syftet är att ge bättre underlag för att följa upp socialtjänstens arbete på nationell nivå och vilka resultat det ger – för individerna och för samhället i stort. Det skapar också bättre förutsättningar för forskning och verksamhetsutveckling. En förutsättning är mer enhetlig och strukturerad dokumentation.

Socialstyrelsen uppger att totalt 17 tänkbara informationsmängder ska samlas in på kort eller längre sikt. Exempel är aktualiseringstyp, vilka insatser som beslutats och när en insats avslutats. Vilka uppgifter som samlas in bestäms i Socialstyrelsens föreskrifter och fastställs successivt. Innan nya uppgifter tillkommer utreder Socialstyrelsen behovet och konsekvenserna, och förslagen skickas på remiss så att kommuner, myndigheter och andra berörda kan lämna synpunkter. Först därefter kan Socialstyrelsen fatta beslut om vilka uppgifter som ska ingå i registren.

Införandet sker stegvis under flera år. Enligt Socialstyrelsens tidsplan träder lagen i kraft den 1 augusti 2026. Den 1 augusti 2027 ska nya bestämmelser om uppgiftsskyldighet och uppdaterade föreskrifter vara på plats. Från 2027–2028 och framåt byggs enhetlig dokumentation av vissa uppgifter inom socialtjänsten upp successivt. Rapportering till de nya nationella registren inleds först när kommunernas dokumentation och den tekniska plattformen är redo. När det kan ske är ännu inte fastlagt.

Stegvis införande av ny lag om socialdataregister

Befolkningsregister som signal: utländska medborgare och nya svenska medborgare

SCB:s statistik över utländska medborgare i Sverige bygger på folkbokföringen. I slutet av 2025 var knappt 829 000 utländska medborgare folkbokförda i Sverige. I tabellen redovisas 828 544 personer: 391 356 kvinnor och 437 183 män. SCB räknar bara det svenska medborgarskapet om en person har både svenskt och utländskt medborgarskap.

Under 2000-talets första 20 år närapå fördubblades antalet utländska medborgare: från 480 000 år 2000 till 940 000 år 2019. Enligt SCB förklaras ökningen främst av invandring under perioden. Antalet minskar med utvandring och genom att utländska medborgare beviljas svenskt medborgarskap. På grund av en metodförändring som medför en teknisk begränsning kan inte 2025 visas i diagrammet över antal utländska medborgare per år 1973–2024.

Medborgarskapsbyten kan läsas som en kommunal signal. Under 2017 blev 68 898 personer från mer än 160 länder nya svenska medborgare, en ökning med 14 procent jämfört med den tidigare rekordnoteringen från 2016. En stor del av ökningen kan enligt SCB förklaras av de senaste årens stora invandring från Syrien. Syriska medborgare var den största gruppen som fick svenskt medborgarskap, 8 635 personer, vilket är nästan en fördubbling jämfört med året innan. Av dem som beviljades svenskt medborgarskap var 51 procent kvinnor. Vid utgången av 2017 var 1 064 041 utrikesfödda svenska medborgare folkbokförda i Sverige. De största grupperna som bytte till svenskt medborgarskap under året var tidigare medborgare i Syrien och Somalia, som stod för 13 respektive 12 procent av samtliga medborgarskapsbyten, följt av tidigare statslösa som stod för 10 procent.

SCB redovisar också medborgarskap i län och kommuner. Det är registerbaserade signaler om befolkningens sammansättning och förändring. De förklarar inte i sig varför människor flyttar, stannar eller etablerar sig i en kommun, och de bör därför inte tolkas som orsaksanalyser av kommunala effekter.

Fördelning av nya svenska medborgare efter land (2017)

Signaler från kommunal arbetsmarknadspolitik: Rusta och matcha och kommunernas roll

Göteborgsregionens rapport ”Kommunernas dolda roll i arbetsmarknadspolitiken?” sammanfattar forskning om insatsen Rusta och matcha och beskriver hur kommunala arbetsmarknadsenheter i Göteborgsregionen förhåller sig till invånare som har insatser från fristående aktörer via Rusta och matcha. Rusta och matcha är en statligt organiserad insats där Arbetsförmedlingen upphandlar fristående leverantörer som anordnar arbetsmarknadspolitiska insatser för arbetssökande som har svårt att få ett jobb på egen hand. Syftet är att deltagaren ska komma i arbete eller påbörja utbildning på kortast möjliga tid.

Litteraturöversikten i rapporten visar att stödet till individen i Rusta och matcha tycks vara relativt begränsat i omfattning. Ersättningsmodellen tycks inte heller fungera som det var tänkt. Deltagarna delas in i tre nivåer utifrån hur nära eller långt ifrån arbetsmarknaden de bedöms stå. Utifrån nivåerna ska leverantörerna få olika ersättning – lägst för dem som står närmast arbetsmarknaden och högst för dem som står längst ifrån. Studien visar dock inga väsentliga skillnader i hur omfattande stöd deltagare får på olika nivåer. I stället tycks skillnaderna i stödets omfattning hänga samman med faktorer som på övergripande nivå kan knytas till olika förutsättningar för att få ett reguljärt arbete: kön, ålder, utbildningsnivå, funktionsnedsättning och födelseland inom eller utanför Norden. Litteraturöversikten visar också att Rusta och matcha inte leder till bättre resultat för deltagarna än Arbetsförmedlingens egna insatser, trots att Rusta och matcha är dyrare.

Kartläggningen i rapporten visar att sju av Göteborgsregionens kommuner erbjuder kompletterande stöd till invånare i Rusta och matcha. Sex av kommunerna har kartlagt stödet på individnivå under sex månader: Härryda, Kungsbacka, Kungälv, Lilla Edet, Mölndal och Partille. 42 personer har fått stöd under mätperioden. Det är endast en liten andel av dem som deltar i Rusta och matcha i kommunerna och av dem som får arbetsmarknadsinsatser av kommunen. Syftet med stödet är oftast att kommunen ser att individen behöver mer stöd än Rusta och matcha för att skaffa en egen försörjning. Kommunernas stöd handlar om stöd till anställning eller praktik, stöd att hitta jobb, praktiskt stöd och samordning, socialt stöd, kartläggning samt utbildning.

SOU 2020:41, ”Kommuner som utförare av tjänster åt Arbetsförmedlingen – en analys av de rättsliga förutsättningarna”, är ett betänkande av Utredningen om kommuners medverkan i den statliga arbetsmarknadspolitiken. Regeringen beslutade den 21 november 2019 att ge en särskild utredare i uppdrag att analysera vissa frågor kring kommunernas roll i den statliga arbetsmarknadspolitiken när Arbetsförmedlingen reformeras och fristående aktörer ska matcha och rusta arbetssökande för de lediga jobben. Samma dag utsågs kanslirådet Mats Rundström till särskild utredare. Utredningen antog namnet Utredningen om kommuners medverkan i den statliga arbetsmarknadspolitiken. Regeringen beslutade den 2 april 2020 om tilläggsdirektiv, vilket förlängde utredningstiden.

Kommuner i Göteborgsregionen med individbaserat stöd till Rusta och matcha (2017–2018)

Uppföljning lokalt och nationellt: ISU, dokumentation och jämförbarhet

Socialstyrelsen beskriver individbaserad systematisk uppföljning (ISU) som ett stöd för lokal uppföljning. Tillsammans med socialdataregistret ska ISU bidra till en mer kunskapsbaserad socialtjänst. Det nya registret ska göra det möjligt att följa upp socialtjänstens verksamhet systematiskt, både lokalt och nationellt. Enligt Johanna Kumlin, tillförordnad avdelningschef inom verksamhetsområde socialtjänst på Socialstyrelsen, saknas i dag ett heltäckande nationellt register för socialtjänstens insatser, vilket innebär att det som görs inte kan följas upp fullt ut.

Grunden för registret är strukturerad dokumentation, nationellt enhetliga begrepp och gemensamma standarder för hur vissa uppgifter ska dokumenteras. Socialstyrelsen framhåller att mer enhetlig och strukturerad dokumentation är en förutsättning för en mer kunskapsbaserad socialtjänst. Det gör det möjligt att förenkla rapporteringen till nationella register och att använda, återanvända och dela information. Det ger i sin tur ytterligare stöd för lokal uppföljning och bättre förutsättningar för nationell statistik, uppföljning och verksamhetsutveckling inom socialtjänsten.

Jämförbarhet är en central del. Socialstyrelsen samlar redan i dag in uppgifter från socialnämnder och statliga myndigheter, men när dokumentationen sker mer enhetligt och strukturerat blir uppgifterna mer tillförlitliga och lättare att jämföra. Det ger bättre möjligheter att följa omställningen till den nya socialtjänstlagen. På så sätt kopplas den lokala uppföljningen i kommunerna samman med nationell uppföljning och gemensamma begrepp, vilket stärker både det lokala och det nationella underlaget.

Så kan kommuner förbereda sig innan kraven ökar

Socialstyrelsen har fått ett regeringsuppdrag att leda och stödja kommunerna i införandet av socialdataregister. Det sker bland annat genom dialog med kommuner och systemleverantörer, genom att testa strukturerade uppgifter i piloter och genom att ge ut tydligare föreskrifter och vägledningar. Kommuner kan följa Socialstyrelsens informationskanaler för att hålla sig uppdaterade om vilka uppgifter och krav som är på väg.

Eftersom uppgifterna fastställs successivt och förslagen går på remiss kan kommuner delta i remissarbetet och lämna synpunkter innan beslut fattas. Dialog med systemleverantörer är central för att säkerställa att dokumentationssystemen kan hantera strukturerade uppgifter och enhetliga begrepp. Att delta i piloter eller följa dem kan ge tidig kunskap om vad som kommer att krävas i den egna verksamheten.

Niklas Eklöf, enhetschef för e-hälsa och informatik på Socialstyrelsen, säger: ”Ju tidigare kommunerna sätter i gång med förberedelserna, desto bättre rustade blir de när kraven väl börjar gälla.” Praktiska steg är att kartlägga nuvarande dokumentation, planera för strukturerad och enhetlig dokumentation, följa informationskanaler, föra dialog med systemleverantörer, delta i piloter och svara på remisser. Det handlar om förberedelser inför kommande krav, inte om rapporteringskrav som gäller omedelbart.

Vad register, signaler och uppföljning kan – och inte kan – säga

Register ger underlag, signaler visar riktning och uppföljning prövar utfall. SCB:s befolkningsstatistik och Socialstyrelsens socialdataregister är exempel på nationella register som kan ge kommuner och nationella aktörer bättre underlag. Göteborgsregionens rapport visar hur kommunala arbetsmarknadsenheter kompletterar statliga insatser, men också att stödet är begränsat i omfattning och att forskningen inte visar bättre resultat för Rusta och matcha jämfört med Arbetsförmedlingens egna insatser.

Statistiken i källorna förklarar inte ensam etableringsmönster i kommuner eller orsakssamband. SCB:s uppgifter om utländska medborgare och medborgarskapsbyten är registerdata som kan användas som signaler, men de säger inte varför människor flyttar, stannar eller etablerar sig i en kommun. På samma sätt kan socialdataregistret och ISU förbättra uppföljningen, men de kräver strukturerad dokumentation och tar tid att införa. Stegvisa krav och remissförfaranden innebär att kommuner behöver förbereda sig långsiktigt.